Då är det dags att entra ljuset i den här exklusiva delen av bloggvärlden med två snygga blondiner vid rodret. Annars har det inte varit så mycket exklusivt och lyxflödande en söndag som denna. Om man inte räknar Biggest loser som ett program för riktiga finsmakar då. Valkarna har det dallras om och svetten har släckt många fettmolikyler i det programmet. Heliga kristus vad de får slita på de där löpbanden. Så för guds skull, ät icke mer än ett helt packet med chokladbollar åt gången! Annars kanske det slutar med att Sussy blondes får se dina svettpärlor bildas på din bleka panna i HD-format på tv. Vilken fruktansvärd syn det hade varit och det vill vi helst slippa! Vi klarar i och för sig att se osociala dockor och att snyggingar som Cimon åker med huvudet före ut ur en mycket speciell tävling på bästa sändingstid, vilket vi egentligen knappt klarar av.

För övrigt så har dagens dag artat sig till en minst speciell dag. Inga mer kommentar på den ömma punkten vill jag medge. Det enda jag kan säga är att framtiden ligger framför våra fötter (däck/kryckor) och att varje dag kan vara den sista. Så nu vill jag avsluta med ett franskt uttryck som har spridit sig som en löpeld igenom världens alla kalla hjärtan - Carpe diem!

För er som inte är så kvicka på français kan jag översätta, två-tre-noll. Franska är inte min grej någonstans, egentligen, men det där klarade jag minsann av. Rubriken vittnar om att det snart smäller i politiksverige. Om tvåhundratrettio dagar. I blondatrion (det är vi) har vi tre olika stämmor som stretar emot varandra i diverse olika frågor. Vi har en blåmes, grönmes och sen något som jag inte kan sätta fingret på just nu. Det kan bli intressant för er att följa. Lika intressant som det är för oss på luncherna, när de riktigt heta diskussionerna drar igång. Jag yrkar på fina debattartiklar här i bloggen, skrivna ur botten av våra politiska hjärtan.

/2ve

Ja, för allt är kärlek. Eller brist på det. Just nu känner jag mig fylld av kärlek. Till mina bästa vänner. Till min mamma. Till att gårdagens totala katastofdipp i humörkurvan är över. Över att mina barndomsår går mitt sitt slut och 18-årsdagen står för dörren. Till listor. Till rostat bröd. Till Avatar. Till fina drömmar. Till sömn. Till Cimon i Paradise Hotel. Till bloggar.



Till falsklegg. Till StAnton. Till Zaranoff.  Till klänningar. Till skor med så höga klackar att världen ser lite mindre ut, där uppifrån. Till snörugby. Till att klippa sig. Till att skriva CV. Till Disneys musik. Till Mathilda Fritzell som fyller 18 idag, låna mej ditt legg hallå? Till Kongo. Till snygga killar med snygga skjortor och snygga skor. Till DKNY:s parfymer. Till Peace and Love och Ayia Napa. Till min bästa granne Hanna. Till pengar.

Till Håkan Hellström. Till Åsa. Till HM. Till mina nya jeans. Till Gossip Girl. Till mig själv.

Till att det känns fint att vara vid liv, en dag till!