Det känns i hela kroppen. Det är som myror som springer på tå längs huden och lämnar tunga fotspår. Huden är torr och behöver brun utan sol. Huvudet är tungt och ögonen fylls med trötthet. Musklerna är ömma och behöver smörjas med olja. Mögelhanden börjar ruttna i sitt förflutna. Själen suktar efter varma kyssar och ekande skratt som skapades när vi alla ramlade den dåliga gatan fram. De där shotarna man blev bjuden på är för längesedan förbrända. Kläder skall tvättas och det är dags för paljettklänningen att ta ett steg tillbaka från rampljuset. Det är dags att inhandla en ny garderob för en ihålig plånbok. I alla fall så är drömmen sådan.

Jag saknar känslan att strö pengar omkring mig. Inte få dåligt samvete över att man har köpt en pizza för 115 kr och mineralvatten för 60 kr. Hemma kan man inte ens unna sig en kaffe och bulle för ynkna 14 kr förrens farbror staten står och knackar en på axeln och uppmanar en att hålla hårt i mynten. Jag måste börja leva som en kung. Dock inte menat som att jag skall medverka i lyxfällan om ett par år, bara uppskatta saker lite mer. Varför släppa alla spärrar en vecka per år när man kan göra det femtiotvå? Jag är trött på att inte leva loppan. Jag började dock idag. Jag stannade hemma från skolan, busig som jag är. Kylan tar kål på mig och jag vill inte riskera ett fryset ärr längs mitt hjärta. Dessutom så nämnde jag att min kropp är ur funktion. det tär på mig att leva loppan 24/7 när man inte är van vid det. Det känns fruktansvärt sorligt att printa ner det. Jag och mina andra älsklingar har ju sinne för humor och jäkelskap. Vi har det i blodet!

 Idag börjar det nya livet. Jag tror min kropp kommer att behöva en veckas återhämtning. Min lever behöver nog lite längre tid. Min själ behöver inte återhämta sig ett skvatt. Jag har fått förståelse för saker och ting som jag har inte har förstått tidigare. Det känns bra. Imorgon börjar allvaret igen. Hoppas Västtrafik förstår det också.


// den bleka blondinen med mögelhanden