Jag har länge suktat efter en tid i livet då man känner sig oövervinnlig. Under den tiden spelar det ingen roll hur mycket det stormar, man är stark ändå och står stadigt på båda fötterna. Tyvärr är jag inte inne i den här perioden. Mitt driv och kraft här i livet har hängt med tågväxlarna att frysa in och är just nu ur funktion. Däremot är det något jag väljer att låta vara. Egentligen skall man snöra på sig skorna hårt, spänna nävarna och bara köra! Men jag känner just nu att vindarna från väst är alldeles för skarpa och ögonen svider när jag kisar mot horrisonten i det grå.

Det enda som får mitt hjärta att skutta till av glädje är de små ljuspunkterna som infaller då och då. Den här veckan har jag till exempel fått ett jobb. jag är otroligt tacksam för det! (tack donken!). Snön har börjat smällta och då lär alla hjärtan också göra det. De omtalade vårkänslorna kanske kommer fram nu när pilotglejjorna kommer hänga på nästippen. Vårkänslorna får mig att tvivla på mig själv, dock. Jag är för osäker för att kunna hantera det själv. Tur att jag har sassyblondes till förfogande. Dem gör mig stark!


Vad vill jag med mig själv egentligen?