Det var så fint. Bortsett från den gråa vyen jag hade bakom axeln. Ett tåg som var fylld med förhoppningar och berusning. Aldrig är tågen så fulla med liv när det vankas lördagskväll! På en sunkig måndagsmorgon är det som att alla i tåget är på väg till Aushwisch. Men igår gungade tåget som ett båt mot Göteborg. Jag var nog den enda som var nykter, men det var en uppfriskande syn att se andra ramla dåliga tåggången fram för en gång skull. Det räckte med att se en kort filmsnutt på mig själv när jag var på flötet och ångesten slog till direkt! Jag täcker hela ansiktet med mina händer och kroppen vill fly därifrån. Det är ju inte direkt så att man blir stolt. Det är egentligen urlöjligt att få ångest över sina handlingar, jag hade ju så in i helsike roligt och alla andra likaså. Då gör det inte ett skvatt om jag sa något plömsigt eller tog det där oberäknigla beslutet.

Åter till pendeln. Skillnaden på stämningen är så olika som natt och dag. Men det är väl så det skall vara?

Allting börjar hemifrån