Ja, så känns det.  Allt som göms i snö kommer upp i tö. Nu är det tamejfan dags för att töa, att smälta. Att släppa dom tjocka vinterjackorna som innesluter oss i evig dunig anonymitet. Att släppa mörkret och kylan och let the sunshine in. Att dansa i parken till Miss Li och halsa billigt vin, och inte bry sig hur mycket trosa man visar när man slår kullerbyttor i gräset. Det är sassssssyyyy det.


Tajm får lajf! alltså det riktigt kliar i kroppen efter dans, dans, dans. Jag är abstinens. Jag vill bara vara lite full och dum, är det för mycket begärt?


Idag har jag varit på IKEA med mamma mu och det var mycket givande. Minus X antal skrikande småbarn som jag bara ville stänga in i sådana praktiska plastlådor med microfunktion. Nu känns övervåningen lite bättre. Lite mera jag. Lite mera. Fast vem lurar jag?

Nya gardiner och kuddfodral kan inte fylla tomrummet som blir när man lämnas ensam kvar. Ja ni hörde rätt. Jag är syskonlös numera. Det är tomt, hemskt, underbart, skönt och jättekonstigt. Ensamt. Aldrig mer någon att bara se på film med, skrika på eller baka kladdkaka med. Alla säger att dom bor nära, bara en tågresa bort men det känns längre än så. Det är inte samma sak längre. Det känns konstigt att försöka planera när man ska träffa sina syskon. Livet brukade gå ut på att planera hur man skulle slippa träffa dom! Jag är inte bra på att säga adjö. Även om det bara är för en liten stund.


Nu blir det bildrejv!



Where the magic happens.



den här ska jag ha på reeeeeeeeeeeeejjjv!!






Så nu kan ni inte tjata på att jag inte bloggar?




Och om jag kommer få ligga i helgen? OHJA!



pöss