Dagarna svischar förbi oss lika fort som snön faller som ett duntäcke från himmelen. Och vart jag än vänder mitt huvud så hör jag klagomål om det frysta vattenvarelserna. Det är lustigt det där. För ett par månader sedan så spred glädjen i korridoren sig som en löpeld när första snöflingan seglade ner på den fuktiga marken. Idag är den lika hatad som Carola var under förrförra årets omgång av Melodifestivalen (det var icke nådigt!). Jag kan delvis hålla med argumenten för snöns oönskade existens, det kan jag. Jag menar, lyckan är inte total när tåg och bussar är försenade i svinlande minuter och kylan sprider sig som en pandemi längs huden. En gång är väl okej, men inte varje dag. Men samtidigt, det här med snön och folks missnöje är yttligare ett bevis på människans osläcktbara törst. Oavsett om kampen var hård  som innehöll både blod, svett och tårar och so slutade med ett fint resultat och förväntningar och väntan är lång så hinner man knappt njuta innan nästa mål skall uppnås och tillfredställa våra sinnen ett par minuter. Det är över så fort. Är inte det tragiskt? Jag älskar människor som är drivna och utvecklas till fantastiska individer, men borde inte alla lyfta sin haka från marken och damma av sitt livsarkiv?

Jag vet att de som pendlar har tid för det just nu. Istället för att bli förbannad över det försenade tåget så tycker jag att ni borde filosofera om er själva. Hur osvenskt det än är - hylla er själva!

Peace and love xoxo beccisen